Passagen Linköpings konsthall, 2019

Urgöteborgaren Fredrik Vestergård tycker om att lura ögat, samtidigt som han presenterar rent undersköna skapelser.

Han trollar med glaset. Till en början kan det vara svårt att inse att det ens handlar om glas. Den långa rad effekter som framkallas utmynnar hursomhelst i ännu en, utvidgad, insikt om glasets inneboende förmågor och användbarhet. Glas har förundrat mig vid många tillfällen. Nu växer det ut ytterligare en gren på det trädet.

Vestergård har satt sig in i en del gamla tekniker och metoder för att nå eftersträvade uttryck. Bland annat använder han järnoxid, som appliceras i olika lager. Förfarandet framstår som så intrikat att man kan se upphovsmannen som lite av en magiker. Uttrycket i de här verken, som med något undantag består av ett flertal delar, förändras oupphörligen, fast på ett subtilt, försynt sätt.

Allt är mycket vackert och påfallande estetiskt. Välgjort. Den tydligaste upplevelsen av att vistas en stund i det här rummet, är nog ändå det lugn som verken skapar tillsammans. Trots att de sinsemellan är tämligen olika, utmanar de inte varandra på minsta vis. Det förhållandet är inkörsporten till den atmosfär som skapar ett förtätat lugn. Vestergårds känsla för harmoni har överförts till och anammats av varje del i de här kompositionerna. I ett visst skede i utvecklingen har de nått en position där de börjar ge tillbaka. Den processen är sedan ständigt pågående.

Spegeleffekter uppstår även i det halvblanka golvet. Den höga skulpturen ”Solaris” skickar ut en välkomnande ljusgata till besökarna.

/Sievert Sjöberg, Östgöta Correspondenten 15/10 2019